Hem
Fantasiövning som skoluppgift, göra en egen skapelsemyt. Max en A4, det är därför den är så kort..
- Jag är så trött på att sitta här hela dagarna! Gnällde en liten stjärna, och han var så ilsken att skenet han gav ifrån sig var blåare än vad det brukade vara.
- Men det måste du stå ut med om du ska hjälpa mig att värma och ge ljus åt de här planeterna, sa den stora stjärnan som kallade sig Solen, och blickade ut i Vintergatan. Utan dig får inte de planeter som är längst bort varken värme, eller solljus...
- Vad ska dem med värme och ljus till?! Det är väl knappast så att de är bebodda, fräste den lilla stjärnan, utan namn.
Solen suckade och himlade med ögonen. Han blickade ännu en gång ut över Vintergatan. Hans blick fastnade i det glesa tomrummet mellan Venus och Mars.
- Där, sade han och nickade mot mellanrummet. Dit ska du gå. Nu ska du bli en planet du också, men en bebodd en. Adjö, sade Solen och slöt ögonen.
Den lilla stjärnan höjde ena ögonbrynet, men sedan blundande han också. Glöden, värmen och ljuset han utstötte, slocknade. För ett ögonblick var det alldeles tyst, då den slocknade stjärnan plötsligt började spricka. Genom sprickorna strålade det av ljus, och snart klev en stor, blå, glödande varg ur skalet på stjärnan. Han ruskade ivrigt på sig, och skulle just ge sig av då Solen hostade:
- Skalet…
Vargen muttrade och sopade ihop skalet han efterlämnat i en hög med svansen. Med hjälp av värmen han gav ifrån sig smälte han ihop skalet till ett litet klot. Han tog det i munnen och gav sig iväg. Solen öppnade ögonen och ropade:
- Från och med nu heter du Tellus, men för mänskligheten kommer du alltid att vara ”Jorden”!
När Tellus nådde fram till sin nya post, släppte han klotet, och det började cirkulera runt honom, och kom att bli hans måne. Tellus ruskade på sig, och precis som när man ristar en matta och dammet flyger överallt, flög syret ut ur hans päls och svärmade kring honom. Tellus lade sig belåtet till rätta, och med en sista blick mot stjärnorna, slöt han ögonen och somnade. Kroppen stelnade och glöden slocknade. Vargen hade blivit en planet. Det var bara hjärtat som fortfarande glödde, och det blev jordens kärna. Små, små partiklar vaknade till liv i Tellus päls, och de skapade himmel och vatten från den blå färgen, land ifrån hans kropp, träd ifrån hans täckhår, moln ifrån hans underull, och partiklarna kom senare att bli djur och människor.
För att hedra Tellus som gav livets gåva, kom vargen att bli människans bästa vän.
.. Värst vad trådarna är överviktiga här då.
- Jag är så trött på att sitta här hela dagarna! Gnällde en liten stjärna, och han var så ilsken att skenet han gav ifrån sig var blåare än vad det brukade vara.
- Men det måste du stå ut med om du ska hjälpa mig att värma och ge ljus åt de här planeterna, sa den stora stjärnan som kallade sig Solen, och blickade ut i Vintergatan. Utan dig får inte de planeter som är längst bort varken värme, eller solljus...
- Vad ska dem med värme och ljus till?! Det är väl knappast så att de är bebodda, fräste den lilla stjärnan, utan namn.
Solen suckade och himlade med ögonen. Han blickade ännu en gång ut över Vintergatan. Hans blick fastnade i det glesa tomrummet mellan Venus och Mars.
- Där, sade han och nickade mot mellanrummet. Dit ska du gå. Nu ska du bli en planet du också, men en bebodd en. Adjö, sade Solen och slöt ögonen.
Den lilla stjärnan höjde ena ögonbrynet, men sedan blundande han också. Glöden, värmen och ljuset han utstötte, slocknade. För ett ögonblick var det alldeles tyst, då den slocknade stjärnan plötsligt började spricka. Genom sprickorna strålade det av ljus, och snart klev en stor, blå, glödande varg ur skalet på stjärnan. Han ruskade ivrigt på sig, och skulle just ge sig av då Solen hostade:
- Skalet…
Vargen muttrade och sopade ihop skalet han efterlämnat i en hög med svansen. Med hjälp av värmen han gav ifrån sig smälte han ihop skalet till ett litet klot. Han tog det i munnen och gav sig iväg. Solen öppnade ögonen och ropade:
- Från och med nu heter du Tellus, men för mänskligheten kommer du alltid att vara ”Jorden”!
När Tellus nådde fram till sin nya post, släppte han klotet, och det började cirkulera runt honom, och kom att bli hans måne. Tellus ruskade på sig, och precis som när man ristar en matta och dammet flyger överallt, flög syret ut ur hans päls och svärmade kring honom. Tellus lade sig belåtet till rätta, och med en sista blick mot stjärnorna, slöt han ögonen och somnade. Kroppen stelnade och glöden slocknade. Vargen hade blivit en planet. Det var bara hjärtat som fortfarande glödde, och det blev jordens kärna. Små, små partiklar vaknade till liv i Tellus päls, och de skapade himmel och vatten från den blå färgen, land ifrån hans kropp, träd ifrån hans täckhår, moln ifrån hans underull, och partiklarna kom senare att bli djur och människor.
För att hedra Tellus som gav livets gåva, kom vargen att bli människans bästa vän.
.. Värst vad trådarna är överviktiga här då.
