Min svenska novell (thriller sak)

Jag SVÄR jag slår ihjäl dig om du stjäl. detta är det bästa jag har skrivit på länge haha.

En flicka rör mig så tyst som möjligt när hon tar ett par steg närmare klungan av personer som samlats kring lägerelden. De har alla blickarna spända mot himlen, och med ett svagt vaggande av knäna rabblar de upp någon ramsa på ett okänt språk. Innan de vänder sig mot sin offergåva har flickan redan hunnit krypa närmare och hukar sig nu villrådigt bakom en nyponbuske. Det stinker av förkolnat kött, och hon är tvungen att täcka för näsan när de lyfter upp fåret och kastar den på de glödande vedträna. Med den stilla sången hängandes kvar i luften fortsätter de ritualen. Fler flickor, med naken överkropp, rundar krönet och släpar sakta fram den medvetslösa människokroppen. Förens nu börjar vad alla väntat på.

Det har gått två år sedan incidenten i skogen. Jag går fortfarande på Seikas flickskola men saker och ting har långsamt förändrats. Min före detta bästis är inte längre sig själv. När någon nämner hennes namn associerar jag det inte till just min kompis. Jag får inte upp en bild av samma glada ansikte i huvudet. Hon har praktiskt taget ändrat hela sin personlighet, utseende och sätt att leva. Det ger mig fortfarande skuldkänslor när jag blir påmind om hur jag inte lyckades när det verkligen gällde. Jag hade ställt in mig mentalt, funderat ut en plan, men när allt kom omkring blev jag förstelnad av rädsla och kunde inte förmå mig att röra en fena. Ibland händer det att jag stannar upp i några sekunder vid ett vägskäl, rädd att göra bort mig igen och rymma med svansen mellan benen.

Idag är det i alla fall tid för förändring. Jag har bestämt mig, och hittills har allt gått som på räls. Hon hade lämnat byggnaden strax efter att vi slutat. Jag hade lämnat byggnaden någon minut efter henne. ”Spontant” agerat, förstås. Det finns inte en chans att jag kommer att låta någon kalla mig för en stalker. Mina skäl till att förfölja är klockrena, även fast de kanske inte skulle nå fram till någon annan som någonting viktigt. För det första; Hon (notera att jag inte längre känner att jag har anhörighet nog till att kalla henne vid namn) hade hela dagen lyckats undvika slagsmål och tjabbel emellan skeptiker och anhängare. Hon hade också dykt upp på alla lektioner utan vidare klagomål. Hon hade visat ett leende till mig, på lunchen, när vi råkat passera varandra. Jag hade blivit så chockad att båda mina underarmar ryckt till och fått vattenglaset att tippa på matbrickan och sedan rulla ner på golvet. Gissa vem som ställde undan sin egen mat för att kallna medan denne grabbade tag i en trasa, bad om förlåtelse på löpande band samt offrade sin sittplats till ett par tjyvande sjuor? Jo, Hon, och denna lilla scen var så väl utförd av henne att jag inte hade hjärta nog att ta det hela som en bluff.

Jag lutar min rygg mot lastbackarna och drar en djup men ändå väldigt tyst suck. Det har aldrig varit min sanna avsikt att få gå igenom med det här. Aldrig hade tanken slagit mig att jag någon dag skulle tvingas ställa mig själv framför en annan människa, tvinga denna person att ge med sig, kanske med förödmjukelse, kanske med våld. Trots att mitt hjärta fortfarande inte skenat iväg hade ändå mina tankar lyckats bryta barriären mellan förstånd och vansinne. Innan denna dag hade jag kanske kunnat tänka på omständigheterna, kunnat säga till mig själv; ”Nej, usch, vad hemskt”, men nu när jag inte har något annat val hänger det där adrenalinet som dropp förd till mina ådror. Vilken metod ska jag använda? Hur kommer hon att reagera? Blir vi upptäckta? Kommer jag att, när jobbet är utfört, känna en sorts längtan till att få göra det igen?

Någonstans ovanför mig hör jag ett lätt glidande av plast mot metall och genast förstår jag att någon knuffat sig förbi svängdörrarna. I mitt sinne kan jag måla en bild av vart mitt ”byte” är på väg, det tack vare hennes fotsteg som ekar tvärs över den folktomma perrongen. Hon befinner sig någon meter till höger om den andra pelaren, säkert fingrandes på sin mobil, för på något annat sätt kan inte det lätt klickande ljudet förklaras.
Jag drar handen genom mitt frissiga hår och känner med fingrarna på min hårbotten att jag svettas lite. Med underarmen torkar jag av de kristallklara vattendropparna på min överläpp och för sedan min kropp försiktigt längs betongen. Med fötterna balanserandes på tågrälsen kan jag utesluta möjligheten att hon hör mina fotsteg, och med tröjan dragen upp över näsan kan jag också utesluta att mina tunga andetag avslöjar mig. Den lilla bit koppar jag snott på träslöjden är det perfekta verktyget i en situation som min. Med så små rörelser som möjligt lyfter jag upp den ur fickan och för den sakta över kanten till plattformen. I den matta reflektionen jag får kan jag i alla fall antyda att jag hade rätt om hennes position, hon står med ryggen mot mig, spanandes ut över det andra spåret. Är hon nervös? Jag kikar på klockan som hänger i det välvda plåttaket. Om en kvart kommer tåget, alltså har jag femton minuter på mig.

Detta kanske är lätt att säga, men jag förväntar mig inte att hon kommer att vara en utmaning för mig, så en gnutta tid kan jag nog ändå ägna till att samla mina tankar. Jag sluter mina ögon och försöker att visualisera oss där vi är just nu. Kolsvart bakgrund, två vita silhuetter. En hukande på ett avstängt spår, en annan ståendes med en pinande oro gömd under revbenen.
Jag kan faktiskt inte tänka mig hur hon kan ha känt sig då hon fick reda på vad veckan hade att vänta henne. Just de väldigt små felstegen hon tog idag fick mig att förstå vad som hade blivit upptäckt. Varför annars skulle hon ha lett mot mig, om inte för att visa underkastelse, bedja. Jag hade direkt efter idrotten kollat städskrubben efter nyfikna händers efterlämningar. Bakom hinken med lack avtecknade sig en ljusare fläck mot hyllans annars så dammiga yta, almanackan var stulen, och detta var av någon som absolut inte fick lägga ett finger på de sköra sidorna.
Att ta tåget redan samma kväll var bara klokt gjort. Vem som helst skulle fly om de fick läsa något så fruktansvärt om sig själv. Just Hon visste dock exakt vad det innebar, eftersom att hon bevittnat händelsen själv. Invigningsceremonin, elden, offergåvan. Den kvällen var första gången jag såg någon annan känsla än glädje stråla ut genom hennes ögon. Om hon bara inte hade smugit efter mig, om hon bara hade stannat på campus och låtit mig sköta mina egna angelägenheter.

Jag slår upp ögonen igen, ser på klockan och räknar ner sekunderna i mitt sinne.

Fem, vänder mig sakta om och ställer mig stadigt.

Fyra, viker upp mina ärmar och stryker mig om mina brännskador.

Tre, drar mitt finger längs knivens vassa egg.

Två, sätter händerna på plattformen och hivar mig upp.

Ett. Ser hennes skräckslagna ansiktsuttryck, känner att mitt hjärta bultar som när någon dragit igång en motorsåg, griper tag om hennes nacke och placerar kniven mot halspulsådern. Tiden är ute.